Han söker svaret med stort s

Den lilla människan och universums oändlighet. Livet som fortsätter oavsett vad. Trauman vars likgiltiga sorg lägger sig som vadd i tillvaron. Ensamhet. Gudstro, ateism och meningen med livet. En filosofisk triumf som gör sig bäst efter en tids eftertänksamhet och diskussion. Asteroid City är en film full av undermeningar, kryptiska repliker, koder och budskap. 

Belägen i sydvästra USAs öken där torra slätter blir till klippiga berg, återfinns Asteroid City – den fiktiva staden i pjäsen med samma namn. Vi får följa med när det årliga firandet av Asteroid Day hålls, ett event för astrologiska innovationer och juniora stjärnskådare. Under tre akter fortgår tiden exponentiellt – dagen för händelsen, dagen efter och en vecka senare.

I en surrealistisk dramaturgi följer filmen den faktiska teateruppsättningens akter, men även teatern den utspelar sig på. Vi får möta en värd som presenterar handling och process, samt ta del av diskussionen bakom kulisserna. Det hela blir en självreflekterande metakommentar till vad vi ser.

Den rekvisita-liknande westernmiljön lockar till lek, en miljö direkt tagen från Looney Tunes äventyr med Wile E Coyote och Roadrunner. Kulörpaletten, som i sina estetiskt uppskruvade färger i någon mån påminner om Barbies värld, når sin fulla prakt när pastellgul sand möter en pastelligt blå himmel – ökensolen är varken varm eller kall, sägs det. Kontrasten blir stark mellan fiktionens onaturligt färgstarka värld, och den svart-vita världen där teatern sätts upp. 

Rollistan är slående – alltifrån Wes Andersons återkommande Jason Schwartzman och Willem Dafoe till Scarlett Johansson, Tom Hanks, Steve Carell och Bryan Cranston. Till och med Margot Robbie är med på ett hörn. De gör sitt jobb väl och bidrar till den drömlika, och ibland apatiska, stämningen som råder. Utan att någonsin bryta den fjärde väggen inges den känslan när de vänder sig bort från scen och mot publiken, oss, istället. Gränserna upplöses därmed för vad som är vår delade verklighet, och vad som är fiktion.

Satir och humor blandas med allvarliga, tunga och existentiella frågor. Den stillsamma atmosfären som är så kännetecknande för Wes Andersons filmer återkommer även här. Resultatet blir en rolig, förvirrande och eftertänksam kompott där tittaren får färdigställa mening och story. Man blir glad och tankfull på samma gång.

Wes Andersons karaktäristiskt centrerade, symmetriska bilder återfinns även i Asteroid City. Kompositionerna är precisa, varenda detalj noga uträknad med helheten. Han experimenterar med kameravinklar, multipla bildrutor, långa tagningar och underliga bildbeskärningar. Precis som alltid har han gjort en estetisk film upphöjd i kvadrat.

Den är spännande, oväntad och märklig. Man vet aldrig vad som kommer härnäst. Tyvärr blir det något som också tar från dess handling, och det blir svårt att hänga med. Samtidigt vill man veta mer. Liv och död i sin vida bemärkelse utreds – alltifrån oändlighet och utomjordiskt liv till domedagen. Kanske finns det en mening med livet? Han söker svaret med stort S, och letar febrilt bland stjärnor och “the cosmic wilderness”.

Asteroid City blir en film vars meta-berättelse kan bli svår att gripa. Det gäller att hänga med på snabba repliker, oväntade skiften, växlande tempon och flera dimensioner. Men väljer man att följa med på resan kan den lämna ett gigantiskt avtryck. Kanske kräver det dock att man ser om filmen en extra gång.