Fler cyklister? Nej, tack

I Malmö cyklar vi som aldrig förr. Och fler ska vi bli – något vi inte kommer att klara av i nuläget. Här är två exempel på ställen i Malmö där logiken sviker mig. 

Nummer ett: Platsen Gud glömde – eller nej, platsen Malmös stadsplanerare högst medvetet valde att ignorera. Eftersom det är en omöjlig ekvation. 

Jag talar om utrymmet mellan köpcentret Triangeln och tågstationens utgång mittemot, som kantas av ett busskörfält, samt en cykelbana. Detta är en plats utan skyltar. Anarki råder. Folk rusar ut från tågstationen, över cykelbanan som inte har någon markering i marken, mot busshållplatserna. 

Dessa hållplatser huserar sju olika busslinjer. Stadsbussar. Vissa går uppemot var sjätte minut. Står man på ena sidan vägen när en buss kommer, döljs den dessutom bakom den vackra Louvren-aktiga kupolen över tågutgången. Bussarna har ingen väjningsplikt och kommer ofta i hög fart, något som givetvis kan sluta illa.

Folk fyller på från köpcentret, ned till tågen. Men de på cykel vill också fram, i hög fart allra helst. Dessutom finns den alternativa cykelvägen längre bort, mot skolan. De cyklisterna kommer plötsligt ut vid Gateau och ska in på fortsättningen av cykelvägen mot konsthallen. Men där går ju folk. 

Cyklismens värde lyfts i det försenade arbetet mot våra redan halvt försummade klimatmål för 2030. Men ska Malmöborna fortsätta vara de som cyklar mest i Sverige, gäller det att vi lär oss agera som ett sådant folk. Ett cykelvant folk. Och att vår stadsplanering har fler genomtänkta beslut.

Ingrid Runsten skriver i Sydsvenskan 12 oktober att fler behöver åka kollektivtrafik eller cykel istället för bil. Och visst är det viktigt att folk tar ansvar för sitt klimatavtryck, men det måste vara ett hållbart och säkert alternativ. Faktum är att cykeltrafiken i centrala Malmö ökade med nästan 90 procent mellan 2003 och 2019, samtidigt som befolkningen ökade med 29 procent.

Nu för tiden trängs vi, utöver det ökade antalet, dessutom med såväl större lådcyklar som eldrivna fordon i höga hastigheter. Allt detta behöver tas med i beräkningen för att bygga lämpliga cykelvägar, helst enkelriktade. Speciellt om vi ska bli ännu fler på cykelvägarna. Arbetet har påbörjats på vissa håll, men ännu är vi inte där. 

Nummer två: Malmöikonen och underverket Cykelrondellen. Den snäva lilla rondellen på cirka fyra kvadratmeter runt en stolpe, vid Kungsgatan/Lugnet. 

Nästintill fysiskt omöjligt är det att genomföra en så pass skarp sväng med en cykel. Har man oturen att behöva köra vänster blir det nästan ett helt varv. Eller så gör man det nästan alla gör – tar vänster direkt. Men tyvärr förlorar då rondellen sin funktion och riskerar olycksbådande att skapa större förvirring.

Infrastrukturen är vacklande och ouppdaterad. Men det krävs mer än den för att bli en högfunktionell cykelstad. Det krävs vett och etikett. Körkort ska inte behövas, men det borde vara givet öva på att cykla i Köpenhamn. Föregångarna till den stad vi försöker uppnå. 

Att minska bilismen och öka cyklismen är viktigt, men vi är inte där än. Först behöver politikerna ordna rätt förutsättningar. Annars vill jag inte ha fler cyklister.